x
KUNG LEAR 2001 / DAGENS NYHETER 29 JUNI
Kung Wollter av Gotland
Tunga draperier i rostbrunt och blått skapar nya rum av höga gamla valv. Bakom dem, i
gräsmattans stenlabyrint, rider krigsfolk fram och tillbaka på beslutsamma uppdrag. Annars är
det inte mycket utanverk.
Tvärtom är det just enkelheten, det raka, tydliga berättandet, klarheten och självförtroendet som imponerar och gör "Kung Lear" till den bästa utomhus-Shakespeare åtminstone jag har sett.
Lätt brukar det inte vara. Friluftsteater kräver större, inte mindre konst för att inom sitt gränslösa rum hålla publiken fången.
Medlen är ofta grova – högt tempo, effektfulla folkmassor eller komik. Här är det i stället detaljrikt och övertygande skådespeleri som bär genom hela pjäsen, av en ensemble som runt Sven Wollters krönte Lear också rymmer Sten Ljunggrens Gloucester och Gustav Levins jokeraktige och inte så grå eminens Kent, en illusionsfri vän och ljal maktspelare som också kan spänna en båge.
Sten Ljunggrens greve, ömhudad bakom vresigheten blir lurad av sin oäkte son Edmund (Conny Vakare, slug opportunist). Den äkta sonen, Edgar, spelas av Andreas Nilsson. Han övertygar både som stram adelsman och när han, förklädd till eremit och dåre leder sin blinde far, som förrädarna stuckit ut ögonen på, över heden: i bägge porträtten spelar känslorna snarare under ytan än på den.
Gloucester och Lear lockas båda av den falska kärlek som smickrar och intrigerar, och är blinda för den äkta som tiger still. Men ingenting är avgjort från början. Mikaela Hagelberg och Margareta Niss är nyanserade, starka damer och känns igen som Lears onda döttrar först när kungen själv har startat maskineriet. Marika Bergströms Cordelia, den yngsta, är inte så änglalik som envis: ett motsträvigt älsklingsbarn som Lears Wollter lyfter fjäderlätt och sätter på tronen i en scen av ömsesidig tillit. Hon är favoriten men Lear delar riket på tre inför sin ålderdom och yvs över hur rättvis han är: därför så sårad när Cordelia vägrar spela med i hans komedi.
Thomas Segerström klipper filmiskt i texten men tappar ändå inte tråden. Regin satsar på klarhet snarare än konstfullhet och vinner på det. Här finns avmätthet och gott om plats i spelet. Stilfull kostymering i skinn och vackra färger stryker under det enkla. Musiken från murkrönet driver handlingen framför sig eller eldar under den, men ställer sig inte framför utan är lojalt stöd åt det goda skådespeleri som hela tiden tillåts vara huvudsaken.
Det kommer från hela ensemblen men inte minst Sven Wollter. Med Lear är det som Hamlet: man måste ha en skådespelare i rollen som mäktar axla hela dramat. En vars tolkning stannar i minnet och får speglingar och gensvar i nya föreställningar. Keve Hjelms Lear dompterade publiken ända in i galenskapen och hånade den med sitt vansinne. Jarl Kulle på Dramaten var en teater själv, vars kulisser föll och föll tills ingenting fanns kvar.
Sven Wollter varken dompterar eller gråter. Ofattbart som när det händer en gammal släkting, bleknar han in i förvirringen, ibland med ett ursäktande leende. När han innan dess rasar och svär är det för att dölja en svaghet han redan känner. I goda stunder är han lättroad som ett barn, i förtvivlan finns redan glömskans bedövning. Det är en tolkning som har starka rötter i filmen "En sång till Martin", men överflyttad till friluftsscenen segrar det över helt andra förutsättningar. Sven Wollter i blomkrans, nattskjorta och mjuka fårskinnstofflor är inte bara en galen avdankad kung, eller skådespelaren vi känner väl, han är en vanlig människa också.
INGEGÄRD WAARANPERÄ