x
REVISORN 2008 / DAGENS NYHETER 28 JUNI
Obetalbara mutkolvar i dagsaktuell Gogol
ROMATEATERN sidsteppar när man nu, efter tjugo år, spelar Gogols "Revisorn" i stället för Shakespeare.
Suck, säger somliga. Spännande, tycker andra.
Få lär dock gå missbelåtna från föreställningen för utan varje annan jämförelse är "årets Roma" en succé.
Där Shakespeares texter är lyrik, komik, romantik ock tragedi - ja en hel teatral världsomsegling, så är Gogols "Revisorn" mer, inte som chartertripp, utan mer likt en ambitiöst engagerande nöjestur med "Läs och Res". Nog så stimulerande och roligt.
FÖR KUL ÄR DET på Romateatern. Thomas Segerström och Nina Pontén, som till en del kompat på regiuppdraget, har med en riktigt spännande sammansatt ensemble inspirerat till ett tonfall och en läsart som förenar skarpsinne och komik.
Utan några skriva på näsan anspelingar blir till exempel ändå den lilla provinsstadens postmästare och hans skamlösa sätt att bryta brev en dagsaktuell kommentar till FRA-debatten. Hela Gogols satir över ett korrupt samhälle med mutor och maktfullkomlighet är för övrigt lika aktuell idag som 1836 då stycket väckte sån upprördhet att Gogol ansåg sig tvungen att gå i landsflykt.
Allt handlar om det rabalder som uppstår då ryktet om att en utsänd revisor är på väg för att granska den den lilla stadens styre och affärer. När sen en okänd man tar in på stadens gästgiveri får borgmästaren och hans medbröder i korruptionen totalspader. Man bestämmer sig för att på alla sätt försöka blidka revisorn. Att den utsände bara är en sketen skojare vet bara han själv.
VILKET PATRASK dessa skitnervösa mutkolvar är. Bedragaren, Mattias Linderoth, är hal som en berusad ål. Felix Engström och Peter Järn är obetalbara som de ryska godsägarnas parafras på Tintintvillingarna Dupont och Dupont. Ja, alla skådespelare tycks njuta fullt ut av att se sina karaktärer självironiskt i ögonvrån.
Thomas Segerström och Nina Pontén gör borgmästarparet vars fasoner blir än mer tragikomiska genom Per A Johnssons genialt vulgära kostymer. Bara scenen när Nina Pontén och borgmästardottern Sandra Huldt - en underbar dumfumlig tolkning av tonårig lantlolla! - gör entré för att imponera på revisorn ger biljettvaluta. Två julgranar vore diskreta i sammanhanget.
Över huvud taget är scenografi, mask och kostym fräckt kommenterande. Nils Moritz går på tvären mot Romatraditionen och bygger in hela scenen i knallturkosa bräder. Med ett kvack i dammen blir slottsruinen till en unken klorbassäng där ankorna guppar.
Och ur denna småstadsgöl som föreställer världen hörs glimrande musik. Ensemblen exekverar balalajkor och stämsång så att också det blir ett aktivt kommenterande till pjäsens intrikata turer.
Underhållande, elegant, ironiskt. Det svänger, Roma!
PIA HUSS