x
REVISORN 2008 / SVENSKA DAGBLADET 30 JUNI
Fjäsk och smicker att njuta av
Klosterruinen i Roma är nu inklädd med de obligatoriska ryska bräderna, i design av Nils Moritz. Till en början tycks de lantliga inomhusmiljöerna malplacerade på en scen, som står färdig att användas som den är, med sin grönska, sina valv. Men fiktionen får mig snart att glömma en sådan invändning.
Revisorn är en mycket rolig pjäs, som bygger på det slumpartade mötet mellan en kriminellt vanskött landsortshåla och en påhittig ung man i penningknipa. Den handlar om verkligt allvarliga saker, men lever på sin poetiska komik, levererad av Chlestakov, en litterär kusin till John Synges storljugande hjälte, Christy Mahon. Poängen är att den som ljuger bortom all rimlighet har större chans att bli trodd än en småfifflare. Här skapas lögnen i ett strålande samarbete mellan lögnaren och dem som sticker ut näsorna att bli dragna vid.
Kostymmakaren Per A Jonsson och regissören Thomas Segerström låter de förhöjt typiska kläderna och balalajkaspelet stå för tids- och rumsfärgen. (Supandet och korruptionen är mer allmänna.) Segerström spelar själv rollen som Borgmästaren, omgiven av Sjukhusdirektören (Peter Jankert), Distriktsdomaren (Carl-Axel Karlsson) och Postmästaren (Hans Sandquist). De som på allvar sätter igång förväxlingskomedin är godsägarna Bobtjinskij och Dobtjinskij, som har likadana mustascher och tror att Chlestakov är den fruktade Revisorn. Felix Engström och Peter Järn är mycket roliga som dessa tsartidens Bill och Bull.
Chlestakov spelas av en elegant Mattias Linderoth, klippt och skuren för aristokratisk nedlåtenhet. Den utövar han från början, mot sin stackars betjänt Osip (Kaj Ahlgren) och mot hotellbetjäningen. Utan att blinka tar han på sig den roll han tilldelas av en förskrämt bugande borgmästare. Riktigt fantasifulla höjder når han efter en vodkaindränkt frukost, då han också gör sig hemmastadd hos borgmästaren. I det ingår också tillgång till hans hustru och dotter. Som en svala flyger han dem emellan och friar till båda, i stort sett samtidigt. Nina Pontén och Sandra Huldt spelar dessa kvinnor extremt fjolliga, utan att det stör mig det minsta. Antagligen därför att de, liksom de manliga rollerna, är så individuellt tecknade. Det gäller också tjänarinnan Avdotia (Camilla Eriksson).
Bäst är det fint iakttagna spelet av inställsamhet, smicker, underordning, undersökande fjäsk samt maktfullkomlighet och hänsynslöshet. Jag njuter av välfunna detaljer i en helhet som inte uttryckligen försöker skapa förbindelser med vår samtid. Men visst får det en speciell betydelse när Segerströms borgmästare, plötsligt väldigt effektiv, beordrar öppning av all utgående och inkommande post. Denne man fungerar lika bra idag som i tsartidens Ryssland: alltid känslig som en jakthund inför varje möjlig fördel, fälld av sitt eget övermod.
Slutet känns något utdraget. Jag vet inte om det beror på att klockan närmar sig midnatt, på att jag vet precis vad som ska hända, eller på att regin nu satsar mer på skönhet än skärpa. Scenbilden öppnas på slutet mot den naturliga fonden, natthimlen blir allt mörkare och ljuset faller vackert över ond och god; föreställningen slutar, trots allt, i ett slags vemodig musikalisk harmoni. Men även om jag saknar den där riktiga hullingen som Gogol låter Borgmästaren fästa i publikens skinn, har jag haft så roligt som om jag vore mutad. Med flera hundra rubel.
SARA GRANATH